CC-Puben

Aktuellt!

| | | | | | | |

05/09

Fler evenemang

Senaste nytt!

2010-08-14

Fler nyheter »

Anmäl dig till nyhetsbrevet här

Puben i skuggan av Gud

Att kliva in i CC–puben i Gävle bereder kanske ingen häpnad. Stället ser ut som en pub ska. Men gick det att med dagens vetskap öppna dörren in till lokalen för hundra år sedan skulle det ge en överraskning.
Av Stefan Berggren

Den järnsmidda hörntrappans fotsteg har gjutna betongplattor, likaså avsatsen vid ingången till CC–puben, här på det sydöstra hörnet av Centralpalatset. Övriga halvtrappor utmed huset är i sten så denna kan inte vara original. Bakom ryggen vakar Sjömanskyrkan över platsen med sina höga tvillingtorn. När du öppnar ytterdörren kommer du in i en luftsluss och möts av ännu en dörr. Den minimala hallgången är en gränsövergång mellan resten av världen och puben. Ett ingenmansland, som mellan nationers respektive gränsposteringar.
Direkt till höger när du öppnar innerdörren finns scenen. Den är inte stor, större orkestrar än tremannaband har det trångt där. Vidare, rakt fram löper serveringsdisken inåt lokalen. Bakom diskkanten är två grova fyrkantiga pelare nerkörda med knappt två meters mellanrum och de skymmer delvis sikten över serveringsdisken, med sina ölpumpar på rad i givakt. Kolonnerna sträcker sig uppåt och möter valven som böjer sig över rummet.

Doktorn kom resande från Dannemora till Örbyhus där patienten fanns. När han äntrade hemmet kunde han genast se att Fredrik Andersson drabbats av blodstörtning, precis vad budet hade omnämnt. Den unge mannen hostade och spottade blod. Det såg inte bra ut.
Samtidigt lade han märke till kvinnan i rummet, rund om magen och förtvivlad. Herr Anderssons havande hustru. Andersson hade kommit hem igår med en blodig trasa för munnen. Han började undersöka Fredriks svalg och luftrör så gott det gick. Bristningen verkade sitta till höger.
Doktorn lämnade småningom huset efter att ha gett lindrande medikamenter åt patienten. Han kunde bara hoppas att det ofödda barnet skulle få ha sin far kvar.
Hustrun bad.

Mitt emot bardisken finns tre bås, sådana där som för tankarna till amerikanska serveringar där servitrisen kallar dig ”honey” när hon ska ta beställningen.
– Han brukar vara här ganska ofta och äta, säger bartendern diskret och menar den medelålders man som sitter i det mittersta båset och äter.
Han heter Sven Holmgren. Bartendern, alltså. Det är Sven och hans sambo Tuula Berggren som driver CC–puben. De tog över stället i augusti 2007.

– Jag fick syn på annonsen i tidningen, att puben var till salu, och sa till Sven: ska vi inte slå till! säger Tuula. Jag tyckte det skulle vara roligt att hinna prova något annat innan man går i pension.
De är båda i sextioårs åldern. Det är modigt av dem att inte lägga ner vapnen ännu.
– Första gången hon frågade mig, trodde jag hon skämtade, säger Sven. Men sen var annonsen ute en andra sväng och Tuula tog upp det igen. Då var jag tvungen att fråga om hon menade allvar. Och det gjorde hon.
Men de äger inte puben – inte ännu. Sven lutar sig mot avlastningsskivan nedanför bardisken.

– Vi arrenderar det av ägaren än så länge. Om två år går kontraktet ut och då tar vi över det. Det var en bra lösning för oss att göra så. Vi driver ju det här på halvtid, och har bara kocken, Therese, som heltidsanställd. Sen har vi fyra – fem tjejer som vi kan ringa när det behövs extrapersonal på helgerna.
Ett par meter till och bardisken svänger mjukt åt höger nittio grader. En mörkgrå marmortrappa, till höger vid innerväggen, leder upp till den sista delen av lokalen. Den är upphöjd, lite som en terrass. Fonden däruppe har en stor väggmålning av Maggie Wibom, målad på kakelplattor, av ett bortglömt 1800-tals Gävle. Målningen är lite fresklik.

Den åttonde mars 1894 var efter all smärta ändå en glädjens dag!
Lilla Ruth hade kommit till världen och låg nu i mamma Jennys famn. Och visst var hon pappa upp i dagen? Jenny hade ju till och med bett till Gud när Fredrik låg till sängs i sitt veka tillstånd, att den lilla skulle få hans drag. Något för Jenny att se och minnas varje gång hon såg på flickebarnet. Och det var så underbart, att hon faktiskt kunde jämföra henne med sin far, för Fredrik satt ju intill dem, lika glad han.

Dock förvägrade hennes mans klena hälsa honom att fortsätta arbetet som stationskarl i Örbyhus. Järnvägschefen i Gävle hade inget att erbjuda Jennys make heller. Men en bekant till Fredriks föräldrar, boende där i stan, kunde i alla fall anlita Fredrik att bära ut ägg till hans kunder. Alltid något.
Lilla Ruth var bara månaden gammal när Jenny såg sin Fredrik fara iväg med hemmets bohag för transport upp till Gävle. Vännen Calle följde honom som hjälp. Dagen därpå steg hon själv av tåget vid Gäfle Södra Personstation med barnet på armen. Våren var ännu tillknäppt där Fredrik kom dem till mötes. Tvärs över järnvägen, ett par stenkast från stationen, hade han ordnat med ett kakelugnsrum åt dem.

Men Fredrik hade mer att säga henne. Han hade fått upp blod igen.
Färgnyanserna skiftar i brunt, så typiskt för pubar. De brösthöga väggpanelerna är ljusbrunt ådrade. Stolar och bänkar går i mörkare betsat brunt, borden likadant.
Gå hit en tisdag och du inser att det är väldigt stilla här. Som nu. Crying in the chapel med Elvis som muzak, eller någon annan låt från 50–, 60– eller kanske 70–talet. Avstånd mellan gästerna, de få som finns här.
Gå hit en lördag och stället kan vara som förbytt. Ett band spelar på scenen och folk diggar. Eller så har de dragit sig tillbaka på läktaren för att snacka. Men inga avstånd mellan gästerna.

Dörrknackningen fick Jenny att komma av sig i gråten. Det var inte Fredrik, han skulle inte knacka på dörren. När hon öppnade stod där en kvinna hon kände igen till utseendet. Hon bodde i samma hus som Jenny och Fredrik. Var något på tok?
Jennys förtvivlan hade sluppit genom dörrspringorna. Hon bjöd in henne att sitta ner i det enda rummet.
Om något var på tok? Med en make, vacklande i hälsan, som kom hem helt uttröttad varje kväll med några ägg och en ynklig peng, och ett barn att försörja, var det helt enkelt inte bra. Hur skulle de få detta att gå ihop?
Kvinnan förstod. Hur mycket eller lite hjälp det nu kunde vara att någon främmande lyssnade, var det ändå gott att få lätta på de dystra känslorna.

Lördag kväll. Stefan Pettersson har intagit puben med sitt band Steve Future Band. Än är det tämligen lugnt med folk här. De spelade redan igår inför en nästan folktom pub. Så blir det ibland. Men för några månader sedan när de spelade på CC–puben var det samma sak, lite folk på fredagen och kvällen därpå; nittio gästande.
Steve Future Band har funnits i tjugofyra år, och det är blues i grund och botten.
– Med rockfot, påpekar Stefan och skjuter fram sin ena sko där han hänger vid barkanten närmast scenen.
Hans lågskor är antagligen de mesta slitna på den här sidan Dalälven. Blekt blåa med tunna rosettknutna skosnören. Lädret utmed sömmarna runt skosulorna har förlorat sin kulör och är matt sandfärgat.
Dottern Annie sitter i kassan. Där kan du även köpa Steve Future skivor.

Bandet: Norpan har tillfälligtvis hoppat in bakom trummorna. Rockis på bas och Niklas Ekblad på gitarr. Han är tillsammans med Annie. De vänslas lite vid kassan innan det är dags att gå upp på scenen.
Det var brorsans munspel som ledde Stefan till musiken en gång i tiden. Stefan plockade upp munspelet och lärde sig hantera det. Länge gick musiken parallellt med hans arbete som rörmokare, men till slut pajade knäna och han gav upp rörmokeriet. Nu blir det mest musik. Han ser ut att vara i god form ändå i sitt gråsprängda kortklippta mörka hår.

I baren har en pensionerad journalist strandat. I handen har han en flaska mineralvatten.
– Det här stället var bra på åttiotalet.
Han är från norra norrland, har gått journalistkurser i Kalix, ägnat sig åt sportjournalistik och bor i Gävle sedan tjugo år tillbaka. Men den gamle reportern har inte mycket till övers för dagens sportjournalister. Hörapparaten åker upp ur jackfickan och han fäster den i vänsterörat.
– Titta hur det är på tv, de står där vid båset på hockeymatcherna och har inget att säga! Och så ska de rita på en tv–skärm, va! Äsch!
Den breda norrländskan finns kvar. Bortanför honom samlar bandet ihop sig.
– Är du från Lule? frågar han glatt överraskat Tuula bakom bardisken. Har du dansat på Blackis nångång? Satan, va roli’t!

Låtarna från scenen avlöser varandra. Både svenskt och amerikanskt. Flyttgubbe, Råttgift, Stop it, stop it, baby! Rörsvetsar boogie. Så lämnar Stefan över scenen till Annie, som överger kassan för en stund. De kör en improviserad version av Marvin Gayes I heard it through the grapevine. Gänget tar låten ut på lite irrvägar innan de stillsamt parkerar den för aftonen.
Stefans texter i de egna låtarna krokar tag i ett för länge sedan passerat 70-tal, progg och arbetarklass. Och så kör de Din egen St Louis blues, om en man som slutat springa för gott.
– Den handlar om farsan, säger Stefan när instrumenten tystnat och förstärkarna slagits av. Han dog när han var ute och orienterade i skogen. Han blev sextisju, fick bara två år som pensionär.

Nej, lördagen blir bara marginellt mer besökt än fredagen. En viss liten besvikelse anas bland musikerna, även om det nog inte är första gången de varit med om det. Ett flertal yngre medborgare har faktiskt stigit in i puben men vänt i dörren när de sett att det är entréavgift som gäller.
Men Stefan får signera en skiva åt kvinnan som sitter i första båset, och som suttit där hela kvällen och hängivet lyssnat på ”nollåttan”.

Gud kanske skänkte idéer som i förstone kunde verka märkliga. Men det gällde att lita till även dessa. Det gjorde i alla fall Jenny.
Och eftersom Fredrik, någorlunda kry efter besöket av doktor Sehlberg, hade återvänt från sin resa tillbaka till hemtrakterna med de pengar de behövde, var hon förvissad om att idén som hon fått verkligen kom från Gud. Hur kunde det annars komma sig att hennes make blivit hörsammad och fått låna fyrahundra kronor – trehundra av änkefru Gröndal och hundra av Fredriks föräldrar – till att sätta idén i verket?
Men det skulle bli ett ordentligt bestyr. Jenny hade i alla fall lyckats beveka sin syster Beda att komma upp till Gävle, tillsammans med systrarnas mor, för att hjälpa till. För här skulle tillverkas karameller!

I början av juni 1894 var karamelltillverkningen i gång. Jenny och Beda arbetade för fullt, det fanns lokal att tillgå i samma hus som de bodde. Deras mor passade under tiden lilla Ruth. Och Fredrik, fortfarande klen i hälsan, ordnade med pappersarbetet. Tack vare husägarens bror fick de ut sina karameller till handlare runt om i stan, ty brodern kände många av handlarna.
Två år förflöt och Jennys idé slog väl ut. Till slut var de tvungna att flytta till större lokaler för tillverkningen och även anställa ytterligare två kvinnor.

Inte ser de ut att passa här på CC–puben. Runt bordet efter båsen, där baren svänger, har fyra frackklädda herrar slagit sig ner. Medelålders män med bländvita stärkta skjortbröst i pikétyg, som på några av dem spänner ansträngt runt magen, och blänkande svarta revärer utmed byxbenen. Fler frackskörtar droppar sporadiskt in denna fredag, i skarven mellan eftermiddag och kväll. Vårsolen är snart nere under hustaken. Ett ordenssällskap som samlas för en öl eller två innan den årliga vårmiddagen? Eller kan det vara något så trivialt som en manskör?
Varken Tuula eller Sven syns till. Det är Lisse, Eva och Marie som sköter ruljangsen idag, ihop med Therese.

Kvällens artister har riggat sina instrument, förstärkare, mikrofoner och mixerbord uppe på scenen. Det är trångt för dem. De sätter igång att checka ljudet. Musikglimtarna som kommer ur högtalarsystemet får pingvinmännen att se än mer malplacerade ut, men de ska strax gå vidare.
I kväll spelar Joe Fournier. En kortväxt kanadensare med grånat cornelisskägg, buteljaxlar och mörkblå basebollkeps. Han ser mer ut att ha klivit ner från förarhytten till en amerikansk trailerdragare, de där ekipagen med motorhuv och gigantisk kromad kylare, än att vara artist.
Han har sin publik, denne kanadensare. När lokalen fylls på, för nu kommer det folk, finns bland gästerna tillresta ända från Stockholm. Framför scenen är det trångt. Det är rockmusik som doftar Fogerty och han har roligt, Joe. Emellanåt övergår hans sång i korta distraherade småskratt som får versraden att upplösas.
Son of a gun, we’ll have big fu… hah–hah!
on the bayou!

När Jenny kom upp mellan Sjömanskyrkan och Centralstationen bredde Centralplan ut sig framför henne. För en stund hade hon lämnat karamellfabriken och familjen. Ruth hade fått en lillebror nu, Sven.
Hästdroskor stod och väntade på tågresenärer vid gaslyktorna mitt på planen. Diagonalt över det öppna området, i Centralpalatsets nordöstra hörn, låg Erik Lindbergs tapet och färghandel. Och där, vägg i vägg med den, fanns kaféet som var till salu – Lundins café. Det skulle de ta över! Läget var perfekt, mitt emot stationen med alla sina resenärer. Där kunde de sälja sina karameller också.

Paus. I bordet mitt emot barkurvan har en proper marockansk man i ljusbrun mockajacka slagit sig ner och samtalar med en yngre kvinna runt trettio.
”Medelålders män med bländvita stärkta skjortbröst i pikétyg, som på några av dem spänner ansträngt runt magen, och blänkande svarta revärer utmed byxbenen.”
En kille är parkerad i barstolen bredvid. Kanske hennes pojkvän? Det är faktiskt paret som suttit där en längre stund och marockanen är den som tagit upp kontakten med dem. Gången utmed bardisken är rörig av människor nu.

– Lägg av! Lägg av!
Det är kvinnan som fräser högt åt mockajackan. Han har av allt att döma gått över en gräns.
Så dyker de plötsligt upp, Sven och Tuula. Men ikväll ska de tydligen vara gäster i sin egen pub. De hänger av sig i rummet innanför disken och kommer ut igen.
– Så här ska det vara, säger Tuula nöjt och syftar på mängden folk i lokalen. Nu är det härlig stämning.
En blond kvinna strax över fyrtio sitter på bänken nedanför läktaren. Hon dricker ett glas vitt och har talat en stund med en man snett mitt emot hennes bord. Kvinnan har redan skyltat med sin otrohet i förra äktenskapet som därför slutade i skilsmässa. Nu är hon gift igen. De två ringarna på hennes vänstra ringfinger bekräftar det. Hon fixerar mannen med blicken:
– Men varför är du, som är så snygg, singel?

Jenny och Fredrik hann i stort sett inte mer än att få fart på sitt eget kafé, med fler och fler kunder för varje vecka som gick, när dråpslaget kom. Erik Lindbergs färgaffär behövde utöka sina lokaler och kaféutrymmet måste helt enkelt flytta, förklarade husägaren Sten Nordström. Eftersom Lindbergs affär hade flyttat in före kafét hade Lindberg bättre rätt i anspråken.
Det gick ju inte att invända mot, i ärlighetens namn var det rätt och riktigt.
Så vart skulle de ta vägen i denna Guds prövning?
Men det var ju i dessa prövandets stunder som människor med Gud i sitt hjärta uppenbarade sig. Doktorinnan Sehlberg var en av dessa goda människor, lika god som sin nyss hädangångne make, doktor Sehlberg, som efter bästa förmåga hade hjälpt Fredrik med sina luftrörsbesvär. Doktorinnan erbjöd dem en lokal i sitt hus där de kunde ha sitt kafé – för det var ju ett synnerligen anständigt kafé. Sehlbergska huset, det stora vackra stenhuset mellan Centralpalatset och ån, bredvid Sjömanskyrkan. Det låg ju lika bra till som den gamla lokalen. Dessutom fanns en lägenhet i huset för dem att bo i.
I nådens år 1896 kunde familjen Andersson slå upp porten till sitt kafé. Kaféets prägel gick vidare i linje med Jennys och Fredriks övertygelse. De nyinsatta fönstren hade målats med serveringens namn, ett passande namn. Ett kafé invid Centralplan med sin Centralstation och Centralpalats; Central–Café.
Och namnet fick ju även passande bokstäver i sig, de två C:na, som två krokar att fånga gäster med:
C–C.

Muzaken tar vid där Joe Fournier med band slutat. Det är inte bara stockholmare som dragits till puben för Joes uppträdande. Ser du där vid utgången? Där står några lokala musiker och hänger. De är kanske här för att plocka upp några riffs och gitarrlicks av Joe. Det är lätt att se när musiker finns i publiken. Det är de som inte rör en min, som håller sig en aning vid sidan av och betraktar scenkonstnärerna, som aldrig följer i takten med foten.
Kvällen är över. Ut genom dörrarna, ut i mörkret som lagt sig över Centralplan. Sjömanskyrkan vakar tyst över platsen.
Gud är stor. Sannerligen.

När man tvingas möta ogina och profithungriga hyresvärdar skänkte Gud nya goda idéer.
Jenny steg ut på gatan efter sitt möte med grosshandlare Sten Nordström i Centralpalatset. Efter nio år var det dags att flytta kafét igen. Doktorinnan Sehlberg hade sålt sitt hus till grosshandlare Wesström, en affärernas man visade det sig. Genast hade han höjt hyrorna i huset, något både Jenny och Fredrik hade svårt att fördra. Men Gud hade alltså gett henne en ingivelse att söka upp herr Nordström, en mycket bra ingivelse.
Hon gick utmed den tegelröda byggnaden söderut mot sitt kafé i nästa kvarter. Vid stentrappan i sydöstra hörnet på palatshuset stannade hon upp. Entréns fyra trappsteg ledde upp till Ahlström & Cederbergs bokbinderi. Tydligen hade det gått i konkurs, enligt herr Nordström. Hon tog ett steg bakåt och lät blicken svepa över de stora härliga bågfönstren i vinkel på vardera sidan om hörntrappen.

Det kommer att bli ett fint nykterhetskafé därinne också.
Tack, käre Gud.


	CC-Puben · Centralplan 3 · 803 11 Gävle · 026-12 09 40 · info@ccpuben.se